Att äta eller icke äta?
Alla har vi väl någon gång i livet bantat eller på något sätt försökt gå ner i vikt? Ett dilemma som troligtvis de flesta känner igen sig i och vet hur svårt det faktiskt kan vara. Inte för att det egentligen behöver vara svårt i praktiken, för faktum kvarstår ju alltid. Det gäller att äta mindre och röra sig mer. Svårare än ska det inte behöva vara.
Men av någon konstig anledning så är detta inte hela sanningen. För det tycks alltid vara något i vardagen som sätter käppar i hjulet för oss som vill gå ner i vikt. Ta det här med middagsbjudningar till exempel. Vilka etiska regler gäller egentligen då för oss som kämpar med att gå ner i vikt? Ska vi plötsligt strunta i att vi troget följer GI metoden, och för bara en kväll “unna oss något gott”. För man vill ju inte verka ohövlig eller otacksam och inte äta av den goda maten. Då kanske värden eller värdinnan tar illa upp, och det är ju det sista man vill som gäst.
Det råder alltså ingen tvekan om att det är svårt att gå ner i vikt, även om man anstränger sig till max. Alla dessa yttre sammankomster som faller in är svåra att undvika, och frågan är hur långt man egentligen ska gå för att bli smal. Ska man behöva bli osocial och stanna hemma endast på grund av att man vill gå ner i vikt? Ska man behöva skämmas för detta? Nej, det enda etiskt rätta är nog trots allt tacka ja till den där middagsbjudningen, men att snällt förklara sitt bantningprojekt. Sen kan man bara hålla tummarna för att värdinnan stödjer detta.